Jag hade aldrig varit den där plugghästen i skolan. Tvärtom. Lärarens ögon som vandrade över klassrummet och stannade på mig när det var dags att svara på en fråga jag inte läst på. Anteckningar som aldrig skrevs, böcker som lämnades oöppnade, tentor som klarades på ren och skär tur. Ändå satt jag här, vid köksbordet, med en dator framför mig och en kurslitteratur som såg ut att väga mer än hela mitt forna jag. Distansstudier för ekonomiassistent distans var inget jag planerat. Det bara hände. En omorganisation på jobbet, ett gyllene tillfälle att omskola sig, en chans att äntligen göra något annat. Men att gå tillbaka till skolbänken som vuxen, med helt andra förutsättningar än när man var arton, det var en omställning jag inte var beredd på. Första veckan var ren eufori. Jag satte upp ett schema, köpte nya pennor, rensade köksbordet från allt som inte var studierelaterat. Jag skulle vara den perfekta studenten, den som läste alla kapitel i förväg, som lämnade in uppgifter i tid, som deltog aktivt i diskussionerna på forumet. Dag ett gick bra. Dag två också. Dag tre började jag märka att det där schemat kanske var lite väl optimistiskt. Problemet med att plugga hemma är att hemma är fullt av annat. Disken som måste göras, tvätten som måste vikas, brevlådan som måste tömmas, kylskåpet som måste fyllas. Och så telefonen förstås, den där lilla dosan som alltid ligger inom räckhåll och erbjuder flykt från allt som är jobbigt. En notis, en scroll, en kvart försvunnen. Innan jag visste ordet av hade det gått två timmar och jag hade inte läst en enda sida. Jag provade alla knep. Stänga av mobilen, lägga den i ett annat rum, installera appar som blockerar sociala medier. Inget hjälpte. Det var som om min hjärna hade glömt hur man koncentrerar sig under längre stunder. Den var van vid snabba kickar, korta meddelanden, ytligt scrollande. Att läsa samma stycke tre gånger utan att fatta något blev vardag. Så en dag, mitt i all frustration, hände något. Jag gav upp. Jag slutade försöka vara den perfekta studenten och började istället vara mig själv. Insåg att jag aldrig skulle bli den där som satt åtta timmar i sträck och läste. Men jag kunde vara den som läste en timme på morgonen innan någon annan vaknat. Den som lyssnade på föreläsningar när jag promenerade. Den som skrev anteckningar för hand, för att det fastnade bättre. Det var som att släppa på ett tryck. Plötsligt funkade det. Inte perfekt, inte utan ansträngning, men det funkade. Sidorna blev lästa, uppgifterna blev gjorda, och jag började till och med tycka att det var intressant. Riktigt intressant. Det där ämnet jag valt, som från början bara var ett praktiskt beslut, väckte något inom mig som legat i ide sedan skoltiden. Mötet med andra studenter på nätet var oväntat givande. Där fanns alla möjliga människor, i olika åldrar, med olika bakgrunder, men alla med samma mål: att ta sig igenom det här. Vi peppade varandra, tipsade om bra appar, delade frustrationer och framgångar. Några av dem har jag fortfarande kontakt med, fast jag aldrig träffat dem i verkligheten. Det är märkligt, men fint. Lärarna var en annan överraskning. Jag hade föreställt mig distanslärare som frånvarande, svåra att nå, ointresserade. Istället möttes jag av engagerade människor som svarade på mail inom några timmar, som gav personlig feedback på varje inlämning, som ordnade frivilliga zoom-möten bara för att vi skulle kunna fråga om sånt vi inte förstod. De ville verkligen att vi skulle klara det. När tentan närmade sig var jag skräckslagen. Gamla tentor, nervositet, sömnlösa nätter. Samma känslor som för tjugo år sedan, fast nu med en familj som också behövde mig. Jag pluggade på bussen till jobbet, på lunchen, på kvällarna när alla somnat. Sambon undrade om jag överlevde. Jag visste inte själv. Men tentan gick bra. Mer än bra. När resultatet kom och jag såg att jag klarat det med god marginal, satt jag på toaletten på jobbet och grät. Inte för att det var så känslosamt, utan för att jag äntligen fattat något grundläggande: jag kan. Jag kan visst plugga, jag kan visst lära mig nya saker, jag kan visst utvecklas. Det handlar bara om att hitta sitt sätt. Nu går sista terminen för lönespecialist utbildning. Snart är jag klar, snart har jag en examen, snart öppnar sig nya dörrar. Och när jag ser tillbaka på den här tiden, på alla sena kvällar, all frustration, alla gånger jag velat ge upp, så är jag ändå glad. Glad att jag tog chansen, glad att jag kämpade, glad att jag lärde känna en ny sida av mig själv. Den där latmasken från skoltiden finns kvar, det gör han. Men nu vet jag att han går att hantera. Man måste bara lära känna honom.